Instagram

Instagram

28 feb. 2012

Algarve Cup


Ja då var det igång, eller nästan i alla fall. Första matchen spelar i morgon mot Kina på gränsen till Spanien, det blir en liten biltur helt enkelt. Blev en hektisk dag trots allt, träning följt av flera specialjobb och presskonferens på det. På den senare var det ganska mycket mediafolk faktiskt! Hälften av dem bestod av Japanska fotografer som kastade sig fram i samlad trupp när det var dags för deras förbundskapten att ta till orda. Under några sekunder var det som en extra sol kommit in i rummet när alla deras blixtar började gå av som kulsprutor, helt galet, de måste ha minst två 64 gb-kort i kamerorna så som de jobbar. Tyvärr hade jag tele på kameran och kunde inte få med alla på bild, men några fastnade i alla fall.








27 feb. 2012

Ickefavorit i repris


Då har det hänt igen. 66% av gångerna jag åkt till Algarve har min väska stannat i Lissabon när jag åkte vidare till Faro. Sist hade jag sju timmar mellan flygen, idag bara en knapp timme. Det spelar tydligen inge roll hur lång tid de får på sig, väskan får åka med nästkommande flyg i alla fall. Så just nu ser det ut att bli en först träningsdag utan enbensstativ eftersom det låg i den stora väskan, tungt.

I övrigt är det finfint, inga långa väntetider på flygplatser, god mat, bra bil, kanonbra hotell och ett 10-tal dagar som kommer bjuda på massor av spännande jobb och matcher, hetast är kanske Sverige-Tyskland nästa måndag. Tjenaaaa!


De har en måne här också!

Utanför hotellet

Favorit i repris


Sitter på Landvetter flygplats. Mötte Anders Svensson och Tobbe Hysén i korridoren precis. De ska dock inte till samma ställe som jag. Det handlar om samma sport, om landslag, men inte med herrarna. Det är damlandslaget, VM-bronsmedaljörerna, i Portual, Algarve Cup som gäller. En favorit i repris! Börjar dock med ett försenat flyg...

25 feb. 2012

Hästjobb


Ja, det må ha varit några hästjobb i veckan, men det har inte varit något hästjobb. Det blir i och för sig mycket bilder när man ska ta en ruta på alla ryttare som rör sig i arenan. Kul att göra något man inte gör så ofta. Många av ansiktena i pressrummet ser man ett antal gånger i veckan men det är många nya också. Det är också en mycket skönare och mer öppen kultur än på till exempel fotboll. Under Göteborg Horse Show kan man gå till sin plats i pressrummet för att finna Rolf-Göran Bengtsson sittandes mitt emot för att göra en intervju med en engelsk tidning. Har svårt att tro att Zlatan ens skulle sätta sin fot i ett pressrum, än mindre för att göra en intervju, och ändå har båda fått Jerringpriset. Trist att det inte kan vara lika avslappnat och öppet överallt.

Men mitt i all ridsport gjorde jag också årets första fotbollsmatch utomhus där man inte frös fingrarna av sig. Kan det vara våren som är i antågande mån tro?













22 feb. 2012

Guldkorn


En av de bästa delarna med mitt jobb är att jag får träffa så många olika människor. En del av dessa möten kan förgylla en hel dag. Till och med en regnig och blåsig 14-timmar arbetsdag som denna. Först ut var ett jobb för Dagens Medicin på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Det handlade om en perosn som jobbar som syskonstödjare där. Det finns bara två sådana i hela Sverige och jag kan för baske mig inte förstå varför de är så få. Vad är en syskonstödjare då? Jo, precis vad det låter som. Det är någon som tar hand om/leker/hänger med syskon till sjuka barn som är inlagda på sjukhuset. Fantastiskt bra och viktigt jobb tycker jag! Tänk så många syskon det finns där ute som är oroliga och rädda för vad som ska hända med deras bröder och systrar, som dessutom får all uppmärksamhet av föräldrarna. Är det inte sjukt bra med syskonstödjare så säg? Det var ett otroligt inspirerande jobb som följde med mig hela dagen. Till Scandinavium för presskonferens inför Göteborg Horse Show, till Borås och en arena med ösregn, tillbaka till Göteborg och dubbelmatch i Partillebohallen och hem till lägenheten igen. Ett guldkorn man kan spara till framtiden och ta fram när det känns som jobbigast.

Här kommer så lite bilder från veckan än så länge. Börjar med ett par bilder från gårdagen när Gais klarade sig kvar i Bandyns Elitserie till nästa säsong. Grattis!











16 feb. 2012

Sportlov


En av de värsta förlusterna man gjorde när man slutade gymnasiet var alla lov. Sportlov till exempel. Som tur var kan man ta semester istället och åka upp till Funäsdalen en vecka för att åka skidor. När man sedan upptäcker att Blogger äntligen släppt en blogg-app så kan man ju även passa på att uppdatera lite. Hinta om att det kan bli en del kortare inlägg framöver kan jag också göra, hint hint.

6 feb. 2012

Jobbet


Det har hänt några gånger att jag under jobb inte riktigt känner för att ta bilder. De är extra jobbigt att ta bilder på ledsna människor. Känns fel att trycka upp en lins i ansiktet på dem i just det läget, även om man har teleobjektiv och står 10 m bort är det ändå precis så det känns. Men jag får påminna mig om att det är mitt jobb. Ibland får man skit för att man försöker utföra det och känner sig som världens sämsta människa. Jag förstår den ilska som ibland kan riktas mot oss fotografer, jag skulle inte heller vilja ha någon som tog bilder på mig när jag mådde dåligt. Men det är journalister och fotografers jobb att skildra verkligheten och ge en så rättvis bild av situationen som möjligt, hur illa den än kan vara. Mycket bra inlägg av Daniel Nilsson om just detta kan läsas här.

Kvällens match mellan Redbergslid och H43 innehöll några "jag känner inte för att fota-moment". Jag sitter vid mittlinjen och låser bilder i kameran när jag hör en duns och ett skrik följt av ett kollektivt andetag från publiken. Richard Hanisch i Redbergslid ligger på marken och skriker av smärta. Av ren instinkt drar jag upp kameran och börjar knäppa bilder. Det är dock inte förrän jag tagit ett par som jag ser vad som har hänt. Hans högra fot pekar inte åt samma håll som den vänstra. Läkarna kommer springande i väldans fart från alla håll och jag tar ner kameran igen. Jag har de bilder jag behöver. Pulsen är något högre än för 30 sekunder sedan.

Efteråt sitter han som var i närkamp med Richard när det hände vid sidan av planen och mår mycket dåligt, jag förstår mer än väl hur han känner. Jag vet att jag borde ta en bild på honom även om det kanske inte är just det som tidningarna kommer fokusera på i morgon. Jag låter kameran hänga och kollar istället bort mot den lilla samling människor som samlats på planen. När H43s tränare kommer fram för att prata med sin spelare känner jag att nu är det rätt läge att ta bilden. Det blir en bild av en lidande spelare som tas om hand om istället för en spelare som sitter ensam och skäms. Det var ju verkligen inte hans fel, och jag vill inte ta en bild som skildrar det scenariot.

Händelser som denna är inget man vill vara med om, det känns konstigt i hela kroppen. Men det är väl inte sista gången jag kommer stöta på skador som denna så man får väl se till att vänja sig. Fast jag vill ändå inte vänja mig, dagen då man inte känner något när det händer grejer som den här, det är nog då man ska börja oroa sig, och det är nog då som folk kan börja klaga på okänsliga och närgångna fotografer. Men det är inte idag.