Jobbet

Det har hänt några gånger att jag under jobb inte riktigt känner för att ta bilder. De är extra jobbigt att ta bilder på ledsna människor. Känns fel att trycka upp en lins i ansiktet på dem i just det läget, även om man har teleobjektiv och står 10 m bort är det ändå precis så det känns. Men jag får påminna mig om att det är mitt jobb. Ibland får man skit för att man försöker utföra det och känner sig som världens sämsta människa. Jag förstår den ilska som ibland kan riktas mot oss fotografer, jag skulle inte heller vilja ha någon som tog bilder på mig när jag mådde dåligt. Men det är journalister och fotografers jobb att skildra verkligheten och ge en så rättvis bild av situationen som möjligt, hur illa den än kan vara. Mycket bra inlägg av Daniel Nilsson om just detta kan läsas här.

Kvällens match mellan Redbergslid och H43 innehöll några "jag känner inte för att fota-moment". Jag sitter vid mittlinjen och låser bilder i kameran när jag hör en duns och ett skrik följt av ett kollektivt andetag från publiken. Richard Hanisch i Redbergslid ligger på marken och skriker av smärta. Av ren instinkt drar jag upp kameran och börjar knäppa bilder. Det är dock inte förrän jag tagit ett par som jag ser vad som har hänt. Hans högra fot pekar inte åt samma håll som den vänstra. Läkarna kommer springande i väldans fart från alla håll och jag tar ner kameran igen. Jag har de bilder jag behöver. Pulsen är något högre än för 30 sekunder sedan.

Efteråt sitter han som var i närkamp med Richard när det hände vid sidan av planen och mår mycket dåligt, jag förstår mer än väl hur han känner. Jag vet att jag borde ta en bild på honom även om det kanske inte är just det som tidningarna kommer fokusera på i morgon. Jag låter kameran hänga och kollar istället bort mot den lilla samling människor som samlats på planen. När H43s tränare kommer fram för att prata med sin spelare känner jag att nu är det rätt läge att ta bilden. Det blir en bild av en lidande spelare som tas om hand om istället för en spelare som sitter ensam och skäms. Det var ju verkligen inte hans fel, och jag vill inte ta en bild som skildrar det scenariot.

Händelser som denna är inget man vill vara med om, det känns konstigt i hela kroppen. Men det är väl inte sista gången jag kommer stöta på skador som denna så man får väl se till att vänja sig. Fast jag vill ändå inte vänja mig, dagen då man inte känner något när det händer grejer som den här, det är nog då man ska börja oroa sig, och det är nog då som folk kan börja klaga på okänsliga och närgångna fotografer. Men det är inte idag.