Alla behöver lite tur ibland. Jag skulle till och med vilja påstå att det är en stor del av fotografjobbet, speciellt när man kommer till sport. Man ska ha turen att stå på rätt ställe vid rätt tillfälle. Men där tar allt som har med tur att göra slut och går över till vad du väljer att göra med den situationen. Antingen har din blick fastnat på en supporter som står och skriker extra högt på läktaren eller så har du fokusen på matchen. Om du valt det senare alternativet väljer du säkert också att använda all din erfarenhet och kunskap för att trycka av kameran i rätt ögonblick och få den där perfekta bilden. Så det är inte bara tur, det handlar mer om vad du väljer att göra med situationen när den väl uppenbarar sig.
Just nu sitter jag på tåget från Helsingborg upp mot Göteborg. Jag har spenderat eftermiddagen i Hässleholm hos mina kära kollegor. Till sist är det bara jag och bildredaktören kvar. Han kollar lite på text-tv och upptäcker att ett strömavbrott har fått i stort sett hela Skånes tågtrafik att stanna av. Det som gjorde detta så intressant var att jag som ni då förstår skulle åka tåg hem till götet på kvällen. Han slänger sig snabbt på telefonen och ringer upp SJs kundtjänst, det är 12 samtal före oss. Vi kommer tillslut fram och får snacka med en kille som inte visste någonting. Eller rättare sagt, han hade inte fått information om tåg så långt fram på schemat än. Jag satta mig då och chattade med en tjej Skånetrafiken, hon visste inte heller någonting. Vi insåg snabbt att det bara var att vänta tills mitt tåg skulle gå och hoppas på det bästa. Under tiden tittade vi på när Federer slog ut Monfils ur tennisen.
När jag så kom till stationen slängde jag ett öga på tavlan och konstaterade snabbt att det bara var tåg som skulle gått för två timmar sen som fanns där. Lite halvt uppgiven gick jag in på pressbyrån och köpte något att äta. På vägen ut stannade jag till hos SJ och frågade lite snabbt om 20:30 tåget mot Helsingborg skulle gå som vanligt eller om det var försenat. Nej, det står på spår 5 och kommer avgå enligt tabellen. Det var nästan för bra för att vara sant. Ganska nöjd satte jag mig på tåget och gled sakta men säkert mot min destination. Väl där kvarstod ändå frågan, skulle jag ta mig till Göteborg. Jo då, där står det, nr 3 på listan, bara 27 minuter försenat.
Rutinerat satte jag mig och väntade lite för att se om det blev någon förändring på spår eller avgångstid, ganska snart bytte det från spår 4 till 2 och jag gick dit och väntade de sista minuterna. Så gjorde också ett antal andra människor som väntat i Helsingborg runt 4 timmar. När så denna enorma massa av trötta och gnälliga personer står där, byter plötsligt spår 1 till texten "Halmstad Göteborg" dvs samma som på spår 2 där jag väntade. Detta hade dock en ordinarie avgångstid som löd typ 18:42. Den trötta och gnälliga massan förflyttade sig snabbt till spår 1 och alla knödde sig in i det väntande tåget som att det var deras sista chans i livet att komma därifrån. Då jag inte riktigt kände för att stå och trängas med dessa på ett tåg i 2,5 timme stod jag beslutsamt kvar tillsammans med 2 andra killar. Det tåg som vi väntade på skulle ändå komma in om några minuter. Snart kom där också personalen och föraren som skulle ta oss till Göteborg och vi stod alla och väntade medan ett tåg flyttades och kopplades ihop så de kunde köra in vårt till perrongen. De var jättetrevliga och minst lika trötta som de sura passagerarna som nu åkt iväg. Föraren skulle egentligen varit tillbaka i Göteborg vid 20-tiden och ätit tacos med sin familj. När så väl tåget kom gick vi lugnt på den helt tomma vagnen och slog oss nöjt ner. Detta var ändå rätt mycket bättre än att stå och trängas med den stora gnälliga massan som nu befann sig på tåget framför.
Jag hade tur att mitt tåg ändå var i någorlunda tid, men det var ändå det sunda förnuftet och lite is i magen som räddade dagen. Man ska inte bara ha tur, man måste också veta vad man ska göra med den.
Mot Helsingborg
Människor med med titta på tavlan-syndromet
Tom tyst vagn mot Göteborg
