Rätt, fel, etik och sånt

I vintras när jag började på Bildbyrån tänkte jag mycket på hur närgångna fotograferna var. Hur kunde man egentligen med att trycka upp en kamera i ansiktet på någon som uppenbarligen inte tyckte speciellt mycket om det just då. Att inte våga vara närgången gjorde att jag inte heller fick de bästa bilderna då alla andra hamnade framför och jag då först var tvungen att tränga mig fram genom hjorden av fotofolk innan jag också kunde ta en bild, och då var det ofta försent. Min "trycka-upp-kameran-i-näsan-fobi" minskade dock med varje jobb och försvann nästan helt i och med SM-finalen uppe i Karlstad där det inte alls var konstigt att hänga fram sin kamera mitt framför någon annans eller rensa näsan på spelarna med objektivet. Frågan är då, är detta rätt? För 5 månader sen hade jag svarat nej, idag säger jag ja och nej.

För mig handlar det om att läsa av situationen och anpassa mig efter rådande omständigheter. Efter en SM-final med glada hockey- eller handbollsspelare är det helt ok att vara närgången, ofta är man själv lagom närgången för att sedan se spelarna komma närmare själva. Men att vara lika närgången på en deppande person som precis förlorat SM-finalen är kanske något man ska vara försiktig med. För att få de bästa bilderna måste man inte vara närmast, man ska bara se till att vara där först.

Så idag när jag var på den 5:e träningen med damlandslaget på 5 dagar fick jag mig en liten tankeställare igen. Efter knappt halva träningen gick Annica Svennson ihop med Antonia Göransson som fick en rejäl smäll på smalbenet och fick riktigt ont. Alla trodde det var allvarligt och jag drog snabbt iväg ett gäng bilder på en Antonia som hade riktigt ont. Efter en stund fick vi dock alla veta att det inte var någon fara och att hon antagligen kommer kunna vara med och träna redan i morgon igen. För att få en bild som visade att hon var tillbaka och inte ute ur VM gick jag fram på sidan av spelarbänken där hon satt och tryckte av några bilder. Efter några sekunder upptäckte hon den där dryga fotografen som satt ett par meter bort och tog bilder, varpå hon drog upp jackan över huvudet för att undvika att fastna på bild.

Efteråt kom jag på att min idé om en bild på en Antonia som var tillbaka i matchen igen lika gärna kunnat bli en bild på en deppande tjej. Något som jag skulle tyckt var mycket jobbigare att gå fram och ta. Jag gick hastigt därifrån med blandade känslor i kroppen, men jag tog mig ändå i kragen och skickade in bilden. Det är ju ändå mitt jobb.

Dagens andra intressanta fotoobjekt var Sjögran som gjorde sin första träning det här lägret. Hon var från början mitt främsta mål, men fick se sig nedputtad till en andraplats av Antonia. Gott om bilder på henne blev det dock ändå. Vill också rätta syftningsfelet som uppstod i förra inlägget. Det var inte hotellet som hade flugit in från USA utan Sjögran själv.

Lotta få också vara med på ett hörn.